Ingen har någonsin förut sagt "jag hatar dig" till mig.
Det var tyngre än jag trodde.

Idag lekte vi i 3,5 timmar högt uppsatta politiker i påhittade länder, och gud vad jag älskade den låtsasvärlden. Den var underbar. Det enda jag fokuserade på var mitt Cindro, de utsatta hallänningarna, försvarsallianserna och handelsblockaderna mot Bati och de stackars grodorna på Centrumön. Jag älskade verkligen det, att leka statschef och miljöaktivist. Den världen skulle jag vilja smita till lite oftare när livslusten tryter.

Men jag är fast i gyttret.

Åh, vad jag vill bort härifrån. Från allt.

BYE LIFE

Jag orkar bara inte mer nu.

Erbjöd mig att stiga åt sidan, ur gänget = jag förlorar nästan alla mina bästa vänner.

Jag är inte sån som är arg. Som slåss. Som hatar, som gråter, som skriker. Ingenting av det som är jag finns kvar längre, och vad ska jag göra då? Vad ska jag göra nu?

Jag orkar bara inte mer.

Vad har jag kvar, egentligen?

Så instabil. Började gråta av att mamma bäddat i tunt täcke. Börjar gråta för allt. Det är ditt fel. Önskar att du kunde hålla om mig och säga att allt kommer bli bra igen. Du var den enda som brukade göra det. Men nu faller allt ihop, den ena saken efter det andra. Och du bara ler, shoppar, träffar tjejer, är rolig/snäll/festlig/kul medan jag sitter här och är deppig/tom/ledsen. Jag behöver dig, som vän. Du förstår det inte.

Hårt. Började gråta när jag satte mig i sängen, bara för jag är så utmattad. Två dagar i rad. Nu är huset fullt med små skrikande barn (bara två men det känns som en hel dagisgrupp) och jag skulle gärna vilja följa med den isländska vulkaniska askan sydösterut.

Så trött. Så allt. Pluggade till efter midnatt igår, skrev prov i morse, hade långtråkiga lektioner, slutade, hade tydligen tappat bort mina nycklar, letade i några minuter tills luften gick ur mig, satte mig med gråten i halsen och bara väntade på att allt skulle lösa sig automatiskt eller att jag skulle se någon jag kände, fick nycklarna av en vaktmästare, blev glad, träffade folk jag kände, blev ännu gladare, strosade runt på stan med Ola, fixade internetbanken, hämtade pass, hade körlektion och gjorde några brutala missar, skämdes, åt en varm korv, åkte hem.

Så trött helt enkelt. Ännu ett prov imorgon. Skona mig. Nu.

så-less-så-bitter-så-allt

Har insett hur extremt tråkig och underutvecklande skolan är. Orkar inte gå dit imorgon, men mitt duktiga jag kommer släpa sig upp klockan 6 och vara duktigduktigduktig och skriva prov och ja... och så vidare.

TRADIGT

Insåg just anledningen till min knapra blogguppdatering;
Jag är så trygg just nu. Det är inte lika mycket upp och ner, hit och dit. Mina känslor stormar inte längre, inte till den grad som förut iallafall. Jag har sällan något jag måste skrika ut eller något jag bara måååste skriva av mig. Jag bara är, och det är så behagligt, så efterlängtat.

Jag har liksom väntat på det här.

Skola imorgon för första gången på över två veckor. Jag skulle nog inte kunna vara mindre taggad. Och jag har sååå mycket att göra med tanke på att jag knappt pluggat alls på lovet. Allt läggs på hög. Svenskaprov, böcker som ska läsas ut, samhällsuppsats, historiauppsats, psykologiprov, engelskauppsats, naturkunskapsuppsats, ivä-uppgifter... Och nu kändes det ännu mer när jag skrev upp allt. Men jag vet att allt löser sig i slutändan (även om det kanske innebär pluggnätter utan sömn) och det ger mig lite tröst i stundens oro.

Helgen har varit lagom händelselös, men det var skönt med tanke på den krävande veckan och det hektiska fullspäckade påsklovet vecka före det. Umgicks med och sov hos Ramin i fredags (eh...) och gjorde absolut ingenting igår. S k ö n t. Helt enkelt.

Sova snart? Ja. Efter någon timmes mys med Strindberg (måste han vara så arg hela tiden?!?) så ska jag nalkas sängen.

Vilken. Utmattning.

Har lekt med småkusiner hela hela hela dagen. De första tre små liven kom hit vid halv åtta i morse. HALV ÅTTA. Jag är helt enormt slut nu. Har lekt i dockskåp, kurragömma, pulsat runt i snön (som för övrigt är över metern hög här, och då har tydligen en halvmeter redan smält undan) och ständigt omgetts av en ljudnivå några decibel högre än vanligt. Missförstå mig inte, jag älskar att träffa mina kusiner och släktingar, och jag tycker det är roligt att leka med dem, men man blir så utpumpad. Börjar nog bli gammal, haha. När vi lekte kurragömma satte jag mig i underslafen i en våningssäng, var beredd på att bli hittad med det samma men när jag fick sitta där i en kvart var det så otroligt skönt. Ni anar inte. De trodde jag hade blivit osynlig. Så söta.

Fick dagens skratt (och chock) när jag satte mig på stjärtlappen högst upp på en stor (och BRANT) snöhög på mormors balkong för att åka ned. Satte mig dock liiite för långt bak så jag åkte baklänges (?!) hela vägen ner mot huset och var någon decimeter från att köra ryggen rätt in i ett bord och halvdö. Ska nog hålla mig inomhus resten av tiden vi är här, he he.

Och när tystnaden slöt sig om mig och huvudvärken infann sig gick jag inte ens och la mig utan satte mig och skrev MASSA anteckningar om Strindberg. Alltså. Konstigt. (?)

Och förresten. Begravningen igår. Den var fin. Men alldeles förfärligt sorglig.

Punkt.

Wow, fin uppdatering på lovet alltså. Ha ha ha. Och kul att det första jag gör när jag kommit fram till Bureå efter att ha suttit i en bil i 14 timmar är att plugga. Jag kanske börjar ta mitt förnuft till fånga efter alls? Troligtvis inte, är bara TVUNGEN att göra det nu när jag inte pluggat det minsta på lovet.

Well, lovet, lovet lovet... Efter min fest sov jag, slappade, och sov lite till. Kom knappt upp ur sängen förrän det var tisdag. Då träffade jag en kompis/ex-pojkvän. Det började dåligt med tjafs och slag (jag-är-inte-sån-som-slåss) men slutade bra med pizza och kramar. Tog fult passfoto. Kvällen/natten var underbar. Den spenderades med bandet hemma hos Matilda. Vi försökte skriva låtar, men större delen av tiden gick åt att käka chips, vara ute och prata sönder oss. Onsdag kväll = MIN FÖRSTA UTGÅNG. Förfest hos Nikki, sen gick vi ut till Pauze, träffade kul folk och kvällen avslutades på efterfest hos... jag minns inte vad han heter. Torsdag, seg bakisdag men blev ännu en trevlig natt med en av mina bästa vänner. Vi låg uppe och kollade film och pratade tills klockan slog fyra allra minst. Fredag tänkte jag NU SKA JAG BARA VARA HEMMA men lyckades bli övertalad till att gå ut. Ångrar det inte det minsta. Lite väl mycket folk på Grace bara, blev näst intill söndertrampad och bara flög omkring, haha. Men jag älskar att vara arton, även fast priserna ute tar kål på mig. Lööördag så blev det fest återigen, denna gång i Stenladan. 18-årsfest med alldeles för mycket fjortisar, högstadiediscokänsla och skaka på rumpan för att vi skulle känna oss tillfreds. Tur att jag var med två kompisar som jag alltid har roligt med, vi gjorde det bästa av situationen och efter att de två festerna vi övervägde att dra till också hade failat drog vi till McDonalds och åt för Sofies upphittade hundralappar och hade det trevligt. Vi plockade fjädrar från marken och det var ungefär så långt mitt påskfirande sträckte sig i år, haha. På söndagen var vi bjudna till grannarna på påskmiddag men vi hade bestämt att kompis/expojkvän (nej, bara kompis från och med nu, bästa vän till och med) skulle träffas. Såå, vi hängde hos honom större delen av dagen. Åt pizza, jag hjälpte honom att diska efter hans fest (haha, jag är för snäll för mitt eget bästa) och bara chillade. Det var bra, det kändes bra, blev lite för bra men jag håller snattran så vi håller oss till att säga att det är bra mellan oss nu. Åkte hem, hörde om dubbelmord i Växjö (så nära, så nära), åt upp det sista av dippen och slocknade i sängen efter ett sjuhelvetes lov, ett bra sådant också.

Upp klockan fem, 120 mil i bil och nu sitter jag hos mormor.

Begravning imorgon. Vilken tvärvändning.