Varför håller jag fast vid en idiot?

Min födelsedag var helt fantastisk. Den firades med de bästa människorna, hade så underbart roligt och dessutom fick jag alla tiders presenter (känner mig lite bortskämd, ho-ho). Kunde inte blivit bättre.

Känner mig dock inte det minsta som 18 och myndig. Men... det kommer väl. Satsar på utgång nästa helg!

Fast (efter en natts sömn);
Detta kommer alltid vara veckan jag kom in på MUT och veckan jag fyllde 18 (imorgon, imorgon!) sååå... åtminstone den här veckan ska aldrig glömmas.

It's just too-damn-awkward.
Jag faller för någon på min skola jag aldrig (okej då, nästan aldrig) lagt märke till förrän jag träffar honom på en fest. Det är SÅ inte likt mig, jag fattar inte. Många (detta kommer låta horribelt) jag träffar låter jag bara passera förbi mig. Och jag känner ju honom inte, vet knappt något om vem han är. Det känns som en löjlig högstadieförälskelse. Först var jag så glad (äntligen-någon-annan-att-tänka-på-åh-vad-mysigt) men nu känns det mer som... SLUTA-TÄNK-DITT-AS. Vill tillbaka till min vanliga lilla bubbla där de personer jag bryr mig om är människor i min närhet och mig själv. Han är inte ens i närheten av min närhet. Men ändå så nära att det är skrämmande.

Okej, läskiga två veckor som bör glömmas inom det snaraste.

Längsta inlägget på länge. Mycket bloggande. Många tankar. För många att lasta på sina vänner och definitvt för många att behålla kvar inom sig. Thanks.

Frågeställning: Hur kan jag reagera så mycket på så lite?

Hypotes: För att jag svävat på illusionens rosa moln i snart två veckor, och inget får störa min underbara (läs: patetiska) illusion.

Undersökning och slutsats kommer.

REWIND
Jag känner för att lägga mig på golvet och bara ligga där. Länge.

Orkar inte med alla onödiga känslostormar.
Igår var det instruktioner till en engelskauppgift (?!)
Idag... Nej, idag är det för patetiskt för att ens skriva ner det i en blogg som ingen läser. Och då är det illa. Riktigt illa.

Varför kärar (nej-jag-är-inte-kär-men-uttrycket-passar-så-bra) jag alltid ner mig i människor som är helt omöjliga att nå?

Skiiiit.
Fuck.
Scheisse.

Vi skriver kärleksbrev på engelskan. Det är döden. Jag grät mer än jag gjort på länge bara av att läsa instruktionerna. Ska be att få göra något annat, kommer ju definitivt bryta ihop mer av att skriva.

- recall when you fell in love with him/her
- explain how your life has changed for the better
- describe how much you miss your love when you're apart
ETC ETC.

bist du bei mir
geh ich mit Freuden
zum Sterben und zu meiner Ruh
zum Sterben und zu meiner Ruh.

ach, wie vergnügt
wär so mein Ende
es drückten deine schönen Hände
mir die getreuen Augen zu.

(jag saknar dig)

JAG KOM IN!!! Jag kan verkligen inte fatta det. Jag blir musiktilläggare till hösten, j a g. Fick världens chock när jag gick in på hemsidan och kollade efter svenskan imorse, hade verkligen inte förväntat mig det här. Stutsade iväg till några kompisar som var i närheten, måste sett helt sjukt ut. Det känns iallafall HELT underbart.

Finns bara en endaste grej som skulle kunna göra allt ännu mer fulländat... Men jag är nöjd, mer än nöjd med det här. Underbart.

Hör och häpna; det kändes som det gick bra på antagningsprovet! Var så himla mycket mer avslappnad än jag brukar vara när jag är nervös = framsteg gånger hundra. Jag lyckades till och med le och "vifta" (ha-ha) när jag sjöng, det klarar jag knappt på sånglektionerna, ha-ha-ha. Rummet kändes mycket mindre än förra gången och juryn kändes mycket gladare och trevligare, allt kändes helt enkelt mycket bättre. Om det räcker till är tveksamt, söker ju trots allt till trean, men är ändå som en prestation jag är nöjd med. Imorgon bitti får vi veta. Det känns ungefär såhär "AAAA-AA-AH!" men så nervöst är det inte. Faktiskt.

Och om 5 dagar blir jag arton. Ih.

Imorgon är det ansökningsprov för musiktillägget. Jag är otroligt nervös. Var så oerhört lättad att jag aldrig skulle behöva göra om det efter första gången jag sökte (nervpersen är enorm) men nu lyckades min sånglärare övertala mig att prova igen ändå. Hoppas iallafall att jag inte håller på att svimma innan jag ska sjunga. Så kändes det förra gången minns jag. Men det har ju ändå gått två år...

May the force be with me. Typ.

Vila i frid, morfar.

Imorgon är en annan dag.

NOTE TO SELF:

Man ska inte inbilla sig så himla mycket, för man blir bara besviken i slutändan. Var en trevlig vecka iallafall, nu ska jag lägga mig i ett hål tills det är sommar och världen är snäll igen.

Och just det. Jag skäms.

Om det är något man verkligen vill och verkligen inte vill på samma gång, borde man då bara låta det vara tills det försvinner eller ska man försöka och riskera att bli sårad? Jag vill göra både och, men... Jag låter det nog vara tills vidare.

Jag kan fortfarande inte sätta mig ner och plugga koncentrerat, det går bara inte. Tur att jag har en kompis som bor 200 meter bort som ställer upp och förhör mig på engelskaglosor. Räddaren i nöden, typ.

Jag känner mig förövrigt helt... luddig. Och totalt villrådig.

Jag känner mig nykär utan att ens vara i närheten av kär. Lustig, men väldigt trevlig känsla.

Om jag fortsätter att rynka på pannan kommer jag få huvudvärk, men kan bara inte sluta. Jag känner mig så bortgjord, förvirrad. Och hör och häpna: lite pirrig i magen.

LOSER

Sjuk men awesome kväll/natt. Kommer nog ta ett tag och smälta allt, ha-ha-ha.

Samhäll-samhäll måste vara den lamaste linjen som finns. Jag ångrar mig så otroligt mycket att jag inte valde estet, speciellt nu när de håller på med sceniska och allt. Gah. Hatar samhäll.

Tog ut 20 euro idag, bara för att längta mig bort till Berlin två månader längre fram i tiden. Det närmar sig.

Idag är allt bara helt underbart. När jag gick upp till skolan i solskenet kände jag bara sån där äkta lycka att jag höll på att börja skratta. Någon form av nirvana-känsla som Erik berättade om tror jag. Det är inte ens något speciellt som hänt, men efter alla veckor nere på botten har jag börjat se allt ljus där uppe vid ytan. Och det är så otroligt befriande.

Kände lycka på tyskan, lunchen, matten, geografin, SÅNGEN och ja, till och med hela körlektionen log jag mig igenom. Trots att jag körde i centrum i rusningstrafik.

Vårkänslorna är ovanligt obehagliga i år.

Det är läskigt hur likgiltig jag har blivit till det mesta, riktigt läskigt alltså. Den lilla passionen och glöden jag hade är totalt borta.

Hade kör idag. Det är fullständigt underbart att sjunga och jag önskar att jag hade mer än en timme kör och en halvtimme solosång i veckan. JAG VILL GÅ ESTET JAG VILL GÅ ESTET. Hatar mitt val just nu alltså. Om två veckor exakt är det antagningsprov till musiktillägget. Hoppas för guds skull jag kommer in, men eftersom jag har blivit så dålig på att tänka och minnas saker har jag inte riktigt insett att det är så snart.

Och om mindre än tre veckor är jag 18, myndig, vuxen. (??!?!?!?!?!!!!!!) Okej, absolut inte vuxen. En del av mig längtar något så oerhört till den tjugosjunde men den andra delen skriker bara "NEJ, jag vill inte bli vuxen, inte än!!! Låt mig bara få vara barn ett litet tag till". Vet liksom inte hur jag ska känna, borde känna.

Dumma likgiltighet.

Omtumlande helg, utan att överdriva. Jag ångrar ingenting av det jag har gjort. Om jag vore lite omogen skulle jag säga att det är rätt åt dig, men... jo, det är rätt åt dig.

Idag är första dagen på ett halvår som vi inte pratar. Känns ihåligt. Men okej.

Nu är allt kaos igen, men jag kan inte prata med någon eftersom jag sagt att allt är bra och att jag inte komma gnälla mer om det här.

Allt är långt ifrån bra.

Det känns som jag pratar med en vägg eftersom jag inte har några läsare, haha.

Jag måste minnas hur man gör när man sätter sig och pluggar. Har glömt, tyvärr. Synd för mina betyg, skönt för mig.

Man har väl ändå lite flyt när hela gruppen förutom tre också struntade i att lämna in novellen som skulle in idag.

Meddelande till tjejkompisar på nätet: "jag saknar den han var, lever i en slags illusion att det är samma ramin som finns nu och att det är jag som har förändrats, att det är mitt fel. det är inte så. det är han som har förändrats. jag är förkrossad att aldrig få tillbaka den gamla ramin, aldrig få träffa honom igen, men den han är nu skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med. aldrig någonsin. han har behandlat mig så fruktansvärt, sagt såna saker som sårat ända in i hjärtat. hur tror ni det känns när han i princip säger att han inte skulle sakna mig om jag dog? det är inte han jag blev kär i och det är inte han som blev kär i mig. det är sorgligt och vemodigt att han aldrig kommer tillbaka. förhoppningsvis ska vi vara bra vänner iallafall, om ett tag. jag kommer gråta över honom ett tag till. men jag ska gå vidare, måste gå vidare. ja FAN. (känner mig bara som en tjej som passar bättre i förhållande än singel men killar kan väl inte vara så himla svårt att hitta, emil och ramin gömde ju inte direkt sig i skogen) (jag blir nästan övertygad av mig själv nu)" Detta är det mest objektiva jag har tänkt de senaste tre veckorna, och det är är som en slags påminnelse till mig själv. Varför jag ska gå vidare, varför jag inte ska hålla fast vid honom. Jag måste låta mig själv läsa det här när jag är svag.

Att få det bekräftat att man måste ändra på sig själv.

What a slap in the face.

Nighty night.

"Killar är äckliga".
Förlåt mina kära killkompisar för de otaliga gånger jag sagt det de senaste dagarna. Inget personligt. Det är bra att NI förstår mig, jag gör det knappt själv.

Jaga exet genom halva skolan för att få kontakt för första gången på hela dagen, höjda röster tjafs och bråk mitt i korridoren. Dålig tillvaro.

Hänga i centrum och ta en välbehövlig fika efter en dag utan mat med Erik. Prata ut. Umgås. Bra tillvaro.

Det jag helt enkelt ska göra är att byta ut all dålig tillvaro (minus den som inte går att ta bort, typ prov döden och dylikt) mot bra tillvaro, det vill säga UMGÅS. Ska aldrig mer stänga in mig på rummet och vägra gå upp ur sängen och bara vänta på att någon ska komma och trösta mig.

Hur dåligt är det att tycka synd om sig själv på en skala 1-10?

Julia säger:
- bah
- vad händer i helgen?
- (ha ha ha det är måndag)

Skoltrött efter EN lektion.
EN!!!