It's just too-damn-awkward.
Jag faller för någon på min skola jag aldrig (okej då, nästan aldrig) lagt märke till förrän jag träffar honom på en fest. Det är SÅ inte likt mig, jag fattar inte. Många (detta kommer låta horribelt) jag träffar låter jag bara passera förbi mig. Och jag känner ju honom inte, vet knappt något om vem han är. Det känns som en löjlig högstadieförälskelse. Först var jag så glad (äntligen-någon-annan-att-tänka-på-åh-vad-mysigt) men nu känns det mer som... SLUTA-TÄNK-DITT-AS. Vill tillbaka till min vanliga lilla bubbla där de personer jag bryr mig om är människor i min närhet och mig själv. Han är inte ens i närheten av min närhet. Men ändå så nära att det är skrämmande.

Okej, läskiga två veckor som bör glömmas inom det snaraste.

Längsta inlägget på länge. Mycket bloggande. Många tankar. För många att lasta på sina vänner och definitvt för många att behålla kvar inom sig. Thanks.