Meddelande till tjejkompisar på nätet: "jag saknar den han var, lever i en slags illusion att det är samma ramin som finns nu och att det är jag som har förändrats, att det är mitt fel. det är inte så. det är han som har förändrats. jag är förkrossad att aldrig få tillbaka den gamla ramin, aldrig få träffa honom igen, men den han är nu skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med. aldrig någonsin. han har behandlat mig så fruktansvärt, sagt såna saker som sårat ända in i hjärtat. hur tror ni det känns när han i princip säger att han inte skulle sakna mig om jag dog? det är inte han jag blev kär i och det är inte han som blev kär i mig. det är sorgligt och vemodigt att han aldrig kommer tillbaka. förhoppningsvis ska vi vara bra vänner iallafall, om ett tag. jag kommer gråta över honom ett tag till. men jag ska gå vidare, måste gå vidare. ja FAN. (känner mig bara som en tjej som passar bättre i förhållande än singel men killar kan väl inte vara så himla svårt att hitta, emil och ramin gömde ju inte direkt sig i skogen) (jag blir nästan övertygad av mig själv nu)" Detta är det mest objektiva jag har tänkt de senaste tre veckorna, och det är är som en slags påminnelse till mig själv. Varför jag ska gå vidare, varför jag inte ska hålla fast vid honom. Jag måste låta mig själv läsa det här när jag är svag.