Så instabil. Började gråta av att mamma bäddat i tunt täcke. Börjar gråta för allt. Det är ditt fel. Önskar att du kunde hålla om mig och säga att allt kommer bli bra igen. Du var den enda som brukade göra det. Men nu faller allt ihop, den ena saken efter det andra. Och du bara ler, shoppar, träffar tjejer, är rolig/snäll/festlig/kul medan jag sitter här och är deppig/tom/ledsen. Jag behöver dig, som vän. Du förstår det inte.