Vilken. Utmattning.

Har lekt med småkusiner hela hela hela dagen. De första tre små liven kom hit vid halv åtta i morse. HALV ÅTTA. Jag är helt enormt slut nu. Har lekt i dockskåp, kurragömma, pulsat runt i snön (som för övrigt är över metern hög här, och då har tydligen en halvmeter redan smält undan) och ständigt omgetts av en ljudnivå några decibel högre än vanligt. Missförstå mig inte, jag älskar att träffa mina kusiner och släktingar, och jag tycker det är roligt att leka med dem, men man blir så utpumpad. Börjar nog bli gammal, haha. När vi lekte kurragömma satte jag mig i underslafen i en våningssäng, var beredd på att bli hittad med det samma men när jag fick sitta där i en kvart var det så otroligt skönt. Ni anar inte. De trodde jag hade blivit osynlig. Så söta.

Fick dagens skratt (och chock) när jag satte mig på stjärtlappen högst upp på en stor (och BRANT) snöhög på mormors balkong för att åka ned. Satte mig dock liiite för långt bak så jag åkte baklänges (?!) hela vägen ner mot huset och var någon decimeter från att köra ryggen rätt in i ett bord och halvdö. Ska nog hålla mig inomhus resten av tiden vi är här, he he.

Och när tystnaden slöt sig om mig och huvudvärken infann sig gick jag inte ens och la mig utan satte mig och skrev MASSA anteckningar om Strindberg. Alltså. Konstigt. (?)

Och förresten. Begravningen igår. Den var fin. Men alldeles förfärligt sorglig.

Punkt.