Och så inser jag själv när jag läser igenom mina inlägg (man ska aldrig göra det) att gud-vad-jag-överdriver, jag skriver som om någon har dött eller jag har blivit våldtagen men allt handlar bara om en värdslig tonårsförälskelse som fick ett abrupt slut. Men det är PRECIS SÅHÄR det känns att vara tonåring, vara alldeles förskräckligt kär och att göra slut. Och att vara jag.

Något lite tragikomiskt är väl att båda mina ex sa till mig, några dagar efter att vi gjort slut att "herregud-julia-du-är-bara-17-år-livet-tar-inte-slut-nu" och jag känner att herregud-faktorn är ENORM just nu.

HERREGUD. Sansa dig, människa.
(jag-älskar-dig-bara-så-himla-äckligt-mycket)