Igår var jag på överraskningsfest för min bästa kompis Matilda som fyller arton imorgon! Hon blev riktigt överraskad, vilket ju var bra. Det bjöds på tårta och kex och vi dansade tills klockan slog tolv. Långa stunder kände jag mig riktigt genuint glad. Jag kände att nu-skiter-jag-i-dig och det kändes otroligt bra. Visst dalade mitt humör där på slutet, men detta är väl ändå ett framsteg, ett ljus i mörkret? Och tack och lov för armar som håller om en när man hulkar. Trodde bara det var du som kunde göra mig lugn - jag hade fel.

Vi insåg att vår gamla högstadielärare bor i området där vi var, så vad gör vi tror ni? Vi går dit. Och jag tror nog det var ödet, för vi hade aldrig kommit in om han inte hade kommit upp ur tvättstugan precis när vi kom. Och vi fick en alldeles underbar pratstund, vi sex från gamla klassen och han. Jag sa visst inte så mycket, blir alltid så blyg inför honom. Han är så cool och stencool på något sätt.

Jag frågade dig igår vart den pojken jag blev kär i har tagit vägen. Du svarade "han är borta och kommer aldrig tillbaka". Det gjorde ont. Men jag vet. Jag vet att han kommer tillbaka. Sen.